Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mets mörka vrår — men nu var hon en hotande,
ödesdiger skugga, varslande om framtida olyckor.
Hon andades ljudligt, och Dorthea förnam det
knappast hörbara gnisslet av silverkedjan, som
stramade och slaknade medan spåkvinnans bröst
arbetade. Hon anade ett hat till allt och alla som icke
var av det farande folket, ett hat, så brinnande att
hon blev rädd. Men så blossade vreden upp i
henne; de onda spådomarna om det oskyldiga lilla
barnets framtid, det var dock för otäckt, och vad
var det väl annat än munväder, framkallat av en
önskan att se en oväns barn fördärvas.
— Jag tyckte ni sa, mor, att ni nog skulle få
jungfru Langseth frisk igen, och nu berättar ni
för mig att både hon och kaptenen skall vara döda
före nyår.
— Bra den här gången, blir hon nog, jag vet
vad jag säger. Frisk som en fela skall hon vara
den dan hon står upp ur sin säng, men sedan
räcker inte min makt längre. För den som bidar på
att få hämnd på sin mor, den rår inte jag på.
Hade han blivit fördriven med gift, så hade jag
kunnat fördriva honom till moras eller myr med stål
och starka böner. Men det har gått stål genom
honom, och då finns det ingen råd. Hon gat akta sej,
jungfrun, när hon kommit på fötterna, att inte
trippa i trapp sedan det blivit mörkt. Där kunde
finnas en som bidade, och då är det ute med henne.
Och kaptenen — jag vet inte om han är död eller
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
