Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, vi får nog vänta. Det är gammelfolket
som först skall sitta till bords.
— Men det är ju storartat. Kom, Tora, så
dansar vi.
— Jag menar du är rent tokig du, Vilhelm, sade
hon skrattande och försökte lösgöra sig ur hans
grepp, då han stångade pannan mot hennes barm.
— Nej, släpp mej, gosse, jag är trött, jag orkar
sannerligen inte dansa mer.
— Men då kan vi ju gå och sätta oss
nånstans. Tora, min söta flicka, vi sätter oss ned och
vilar.
Det var en pojke som övertagit klarinetten; han
blåste mycket bättre än spelmannen. Den lösa och
lediga ungdomen och några äldre människor,
torpare och småfolk, som fick vänta tills bordet
dukades på nytt, fortsatte att dansa. Gräsplanen var
alldeles nedtrampad och här och var syntes bara
svarta jorden.
Med en suck och en skakning på huvudet
fogade sig Tora och följde Vilhelm längs husväggen
utanför de dansandes ring. När de passerade
slipstenen, rätade Claus på sig och sträckte ut handen
efter flickan.
— Det är min tuv nu, lallade han, du är
skyllskylldi mej den här dansen — skylldi, förstår du.
— Nej, nu orkar jag inte dansa mer, jag är trött.
Hon betraktade honom med ett överseende
leende.
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
