Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det angår inte dig, sa Vilhelm.
När Claus lutade sig fram, han liknade på
pricken en ilsken tjurkalv, slog han emot Tora, så att
hon tog ett par steg åt sidan. Vilhelm gav brodern
ett välriktat slag i revbenstrakten som kom honom
att sjunka ihop, och så blev han liggande på
gräskanten. Tora och Vilhelm gick vidare.
— Du var nog för sträng mot bror din, sade Tora
och kastade en blick bakom sig; — han ligger där
ännu, stackare.
— Ja, det skadar honom sannerligen inte, sade
Vilhelm lättvindigt, han är ju bara en barnunge.
— Är inte Claus äldst av er då?
— Nej, så minsann om han är. Han är bara
lång för sin ålder.
De hade kommit till slutet av den väg som ledde
över fältet, nu sluttade den brant ned i klyftan där
kvarnbäåcken kom brusande från fjället och bildade
det ena lilla vattenfallet efter det andra. Ett
ensamt får kom skyndande utför stigen, bräkte
skrämt och försvann i snåren av lövträd, som
växte och frodades nere i klyftan. Längre ned
skymtade en blank vattenyta genom lövverket — det var
kvarndammen.
— O, vad det var skönt och svalt här. Jag är så
varm. Är inte du det?
Hon torkade sig i ansiktet med förklädssnibben.
— Men det är fuktigt — känn, det är alldeles
vått i gräset.
19 —400251. Undset, Madame Dorthea. 289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
