Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där fadern varit tvungen att ge upp. Men så kom
den stora olyckan och ödelade allt igen. Tora
visste inte om hon någonsin skulle få komma hem till
sina egna.
Vilhelm satt med hennes hand i sin och tryckte
den då och då under berättelsens gång. Han
tyckte att hon var lika förtrollande nu då hon var
allvarlig.
Det var hungern som till slut fick dem att bryta
upp; de kom ihåg att de icke fått någon kvällsmat.
Men Tora försäkrade att hon nog skulle finna på
Vilhelm såg att det åter börjat ljusna, när de
hand i hand vandrade tillbaka mot gården.
Vägen sträckte sig framför dem, ödslig och stilla i
månskenet, som knappast var något sken, så ljust
var det redan.
De var nästan framme vid gården innan de
träffade på folk, två unga pojkar som låg och sov vid
vägkanten.
— Men Claus då, skall du inte gå och se efter
bror din? undrade Tora bekymrad.
— Asch, han har väl tagit sig hem på något vis,
eftersom han inte synts till i något dike, sade
Vilhelm lätt.
När de kommit in mellan husen, drog Tora
honom med sig mot en liten envåningsstuga, som låg
inklämd mellan de större byggnaderna. Viskande
anförtrodde hon honom att hon visste, att här i
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
