Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var med sin nya sångkamrat, brorsonen till
Oles hustru, och två andra pojkar som Vilhelm
den sjunde dagen efter bröllopet gick uppåt
höjderna. Det var något de skulle se till i fäboden
och de hade med sig hund, bössa och fiskedon.
Bondpojkarna hade också lyckats få med sig ett
par brännvinspluntor.
Sedan de varit ute på morgonkvisten och knäppt
ett par harar — Vilhelm var stolt över att det var
han som skjutit den ena — och rott drag på
insjön, begav de sig till fäboden där de åt, drack
och sov. Det led långt fram på eftermiddagen,
innan de kom sig för med att bryta upp. Solen
hade redan gått ned bakom åsen, då jägarna kom
vandrande genom småskogen strax ovanför
gården.
Det var en beteshage där, bevuxen med alar och
videbuskar. Marken var fuktig och upptrampad
— bröllopsgästerna hade haft sina hästar gående
där. De befann sig just vid ledet till
hemmaägorna, det stod öppet med störarna nedlagda, då de
hörde en halvkvävd kvinnoröst som skrek: — Låt
mej vara, säger jag — du får inte, och så en
grötig pojkröst: — Sjåpa dig inte, tös —
Tiken slet sig lös från Per Vold och satte
stormskällande in bland buskarna, tills kopplet fastnade
i något. Per rusade efter, med Vilhelm i hälarna.
På andra sidan kärrmarken, på en liten grön fläck
vid gärdesgården, låg två mörka gestalter och brot-
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
