Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
buskarna som slog igen efter hennes flykt. De
hörde henne trampa över störarna som låg på marken
vid ledet.
Per Vold drog Vilhelm med sig tillbaka samma
väg de kommit Han teg som en mur, men
släppte inte den andres arm. Vilhelm hade fått fram sin
näsduk och försökte hejda blodet som strömmade
ur näsan, det rann ned i munnen och smakade så
äckligt. Nu började det också göra nedrigt ont i
ansiktet efter den spark han fått.
Framkommen till ledet, såg Vilhelm att Tora
stod stilla på vägen som ledde över fältet Den
ljusgula hunden strävade och drog för att komma
vidare och gnällde otåligt. Tora höll in kopplet.
Vilhelm tänkte skynda fram till dem, men Per
klämde hårdare om hans arm: — Nej, vänta nu —
Vilhelm lyfte bössan och skakade den.
— Hade jag bara haft den laddad, skulle jag
vid Gud —
— Du skulle inte lagt dej i det, sade Per. Hela
den unga bondens person utstrålade ett kraftigt
ogillande.
Långt borta rusade de två andra pojkarna i väg
mot gården. När de försvunnit bakom
sluttningen, såg Tora sig om. Vilhelm ville åter störta fram,
men Per Vold höll honom så hårt fast att det
gjorde ont.
— Men släpp mig då, människa — jag måste
tala med Tora.
20 —400251. Undset, Madame Dorthea. 305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
