Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Stå still, säjer jag. Tycker du inte att du
skämt ut den stackars tösungen tillräckligt
kanske —
— Har jag’ snörvlade Vilhelm med näsan full
av blod.
— Du skulle aldrig lagt dej i detta, sade Per
bestämt, men något lugnare. Men han höll envist fast
den yngre, medan Tora långsamt vandrade ned mot
gården.
— Men du gode Gud, gosse, han var ju i färd
med att göra något nedrigt med henne.
— Å —4å, kom det långsamt och motvilligt från
Per, så illa var det väl inte. Om du bara inte ställt
till bråk, så —
Det gick upp för Vilhelm, att hans följeslagare
hade en annan syn på saken — något som för
honom var obegripligt och främmande. Det var inte
heller lätt att tala, så som näsan blödde. Det
värkte i ansiktet och överläppen var svullen och stel.
Först när Tora var försvunnen, släppte Per Vold
sitt tag i honom och lade störarna tillrätta i ledet.
Sedan tog han också vägen nedåt.
»När olyckan är framme så», i år och dag skulle
Vilhelm komma att tänka på det ordet, när det
olycksaliga slutet på Ole Hågensens bröllopsgille
rann honom i hågen.
Från gårdsplanen ställde han sina steg mot
vattenhon vid stallet. Men knappt hade han doppat
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
