Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dens händelser varit aldrig så nervskakande. Det
var dumt, att hon hade låtit dupera sig av
tattarkvinnan föregående natt. Och även om hon sedan
blivit ytterligare uppriven, det skulle Vår Herre
veta att upprivande hade sannerligen Aleth
Dabbelsteens vansinniga uppträde verkat.
Att hon och modern aldrig förstått varandra,
det hade hon ju haft klart för sig ända sedan hon
var barn. Men att därför kunna tro henne om —
nej, det gick över alla rimlighetens gränser. På
sitt sätt hade väl modern menat väl med sina barn,
och det var bättre nu än när de var yngre. Hon
hade verkat så hjärtlig och vänlig, när de tagit
avsked på morgonen, och de femtio speciedalrarna
och allt det härliga linnet och ylletyget som modern
förärat henne, det var skänkt av gott hjärta och
oändligt välkommet.
Men att överlämna något av barnen till henne —
det ville hon inte. Hon kunde inte undvara någon
av dem, även om det skulle bli aldrig så tungt att
dra försorg om dem.
Vilhelm kunde naturligtvis stanna på
glasbruket, men nej, inte när de där människorna skulle
regera där, och inte var det heller någon framtid för
pojken att gå där som skrivare eller lagerbetjänt.
Hon borde kanske i alla fall ha tagit kapten Colds
anbud om att hjälpa Claus under övervägande.
Officerare åtnjöt alltid ett visst anseende, och man
kunde inte förneka att många ibland dem även som
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
