Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, om jag skall se henne, så! utbrast Claus
häftigt. Hon har redan legat över en vecka. Och
här på landet slipper man ju aldrig ifrån att se på
liket.
Dorthea gruvade sig själv för denna åsyn. Hon
nickade:
— Nej, nej, du får väl slippa då. Men hon
kunde inte låta bli att litet ironiskt tillfoga:
— Det är ju en mycket naturlig känsla, men jag
trodde annars att du, som ville bli krigare —
— Det är väl en annan sak, avbröt Claus hetsigt.
Men modern räckte honom korgen med kransen
och han skyndade ut med den.
Det blev så att hon körde själv. — Nej, hon hade
varken lust att se Maries lik eller att träffa
kaptenen, tänkte hon, när hon kom ut ur skogen och
fick syn på den gamla gården, där den låg på
sluttningen ovanför myrmarkerna. De små
vattensamlingarna blänkte så blått och videbuskarnas blad
glänste feta och blanka, nu täcktes hela myren av
frodighet och blomsterprakt, förgäåtmigej,
smörblommor, florslätta skyar av någon liten vit
blomma och tuvor med ängsull.
Boskapen gick på ängen vid myren, så de hade
alltså inte kommit i väg till fäboden. Kaptenen
hade kanske behållit dem hemma, därför att de
skulle säljas, alldeles som hon själv skulle bli
tvungen till.
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
