Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde Dorthea se att golvet var torkat med en
fuktig trasa.
Det föll sig inte svårt för henne att bjuda Maries
stoft den vanliga gärden av tårar, när hon fogade
sin krans till de övriga som prydde kistan. De var
dock inte så få — sex stycken, och det var inte alla
bönderna som brukade skicka krans. Jungfrun
hade åtnjutit sina grannars vänskap och aktning, trots
det man måste ogilla i hennes vandel. Dorthea
grät otvunget, med näsduken för ögonen — och
näsan. Den döda hade varit god, vacker, flitig,
trofast i sin gärning — och för det omoraliska i
sitt förhållande hade hon fått böta med sitt liv, så
det hade en nådig Himmel säkert tillgivit henne.
Efteråt måste Dorthea sitta ned och låta
madame Kaxrud bjuda på sockerkaka och ett glas vin.
Hennes man kom också in, han var lång till
växten och hade ett skarpt och magert rödsprängt
ansikte samt en soldatmässig frisyr, en lång
hårpiska, virad med svarta band. En obehagligt frän
lukt utgick från hans person och blandade sig med
liklukten och lukten av damm och vissna blommor
i det kvava rummet. Det var inte lätt att få ned
kakbitarna, och vinet steg henne redan med det
första glaset åt huvudet. Men hon måste sitta en
stund till och dricka ännu ett halvt glas, innan hon
anständigtvis kunde bjuda de sörjande farväl.
Kaptenen uppehöll sig på sitt rum, sade
madame Kaxrud. Han befann sig inte väl.
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
