Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofullkomlighet är likväl blodets band,
familjebandet, det heligaste, starkaste och vackraste som
binder oss människor samman i denna ofullkomliga
värld.
Och ni är ju i ännu högre grad än de flesta
bröder hänvisade till att hjälpa och stödja varandra.
Vem skulle ni kunna lita på, om ni inte litade på
varandra? Käre Vilhelm, käre Claus, ni står
allena i världen nu, ni har knappast någon annan än
er mor, och hon kan göra så sorgligt litet för er.
Om Gud vill, kan det bli annorlunda, lättare för
oss alla, och lättare för mig att bli er en tillflykt
och ett stöd — men i detta ögonblick vet vi så
litet.
Hon teg, överväldigad av sinnesrörelse. Claus
hade lagt sitt huvud mot hennes skuldra och grät
högljutt. Vilhelm satt rak och blek, men han tog
moderns ena hand och tryckte den krampaktigt.
— Kiära, kära barn — var alltid vänner, håll
ihop.
— Förlåt, Ville, snyftade Claus mot moderns
klänningsärm, jag menade inte på det viset som du
tror. Det vet du förresten att jag sa —
Vilhelm nickade.
— Ja, jag minns det, och jag var tvär och led
och envis, jag vet det. Du får — du får inte
längre vara ond på mig för det.
Dorthea omfamnade och kysste dem gång på
gång. Avskedets stund var inne — nu måste hon
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
