Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kära människa, Scharlach log melankoliskt,
ett klokt och gott sinnelag, det har ni, och det
hade förvaltar Thestrup också, Gud välsigne honom.
Men det är inte nog, madame, att religionen
upplyser vårt förstånd. Förstånd är gott att ha, men
det är dock endast en del av vår ande, liksom dagen
är god och välsignad, men endast en del av
dygnet —
— Det är den del av dygnet, Scharlach, som
blivit oss given att arbeta och verka i. Mörkret är
ont — därför kallar man dem ju också för
mörkrets makter, alla de skenbilder som framskapas av
människans fruktan, dumhet och ondska. Nej,
natten är inte människans vän.
Scharlach satt och såg på henne ett ögonblick.
Sedan brast han ut i ett lågt och muntert skratt.
— Natten är inte människans vän, men kära
lilla madame, hur kan ni säga något dylikt! Ni som
själv fått sju härliga barn.
Dorthea rodnade av förargelse. Men den
gamles leende var så avväpnande oskyldigt — att hon
också måste le. Men det var ju inte något man
kunde svara på, att hon inte menat på det sättet
när hon gav uttryck åt sitt hat mot natten.
— Ach ja, madame Thestrup, visst är Guds
välsignade sol och förnuftets härliga ljus oss givet
till vårt bästa. Men likväl måste solen varje afton
gå ned, för att vi skall kunna se hur många
stjärnor det finns på himlen — var och en av dem en
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
