Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 97 —
invid hennes fängelse, emedan jag ganska tydligt hörde
henne sjunga en andlig sång om Kristi förbarmande kärlek.
— Stackars, olyckliga syster.
— Ers höghet! ropade jag.
— Svarade hon?
— Nej, hon fortfor att sjunga.
— Hon hörde dig inte?
— Jag tog det för gifvet och ropade högre: Prinsessa !
— Hvad hade det för verkan?
— Hon slutade sången för ett. ögonblick, men fortsatte
den derpå ånyo.
— Hon hade hört dig ! .
— Ja. Men antagligen trodde hon det inte sjelf.
— Hur skulle hon också kunna tro, att du stod henne
så nära.
— Prinsessan Cecilia1 ropade jag ännu högre.
— Svarade hon då?
— Nej, men hon upphörde alldeles att sjunga.
— Kunde du inte göra dig förstådd?
.— Jag försökte, i det jag ropade: Prinssesa! Det är
Chicot, narren! Eders furstliga höghet har vänner 1
-v- Hvad svarade hon då?
- — Hon uppgaf ett skrik.
* Hon blef rädd.
■— Ja!
— Sade du intet vidare?
— Jo, men jag fick intet svar.
— Stackars barn, hon var helt visst alltför uppskrämd
för att våga svara. Måhända trodde hon, att det var ett
spökelse.
—- Den tanken föll äfven mig in och jag drog mig
derför tillbaka under det fasta beslutet att åter besöka
henne. Min fackla var föröfrigt snart nedbrunnen och jag
tordes inte stanna längre. Jag gjorde derför märken i mu-
ren, hvar jag gick fram för att säkert hitta vägen nästa
gång. — Blir hon van att höra min röst, skall hon snart
nog öfvervinna sin rädsla.
Drottning Karin, 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
