Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.............. 559 ––––
fallen förmådde ej ens Karin Månsdotter att uppväcka hans
mildare och goda känslor. Detta kunde hon oftast göra,
sedan hans vrede gått öfver. Då ville han äfven ofta godtgöra,
hvad han under vredesutbrottet brutit. Ofta kunde han
försona det. Lika ofta var en försoning omöjlig, ty det var
inte ovanligt, att den, som han ville försona sig med, redan
var hängd eller afrättad eller kanske, hvilket var ännu
gräsligare, var söndersliten af Göran Persons tortyrverktyg
i Smedjegården.
Jungfru Helena sjöng emellertid inte den farliga ver-
sen. Hennes instinkt hade sagt henne, att hon inte borde
sjunga den.
Konungen var nöjd och undrade sig öfver, att en gat-
sångarpojke, hvilken knappt nog hade kläder att skyla sin
kropp med, kunde sjunga så bra och dertill spela på luta
med sådan smak, som jungfru Helena verkligen gjort till
sin sång.
Hvarken kungen eller Karin Månsdotter igenkände i
den trasige sångaren jungfru Helena Eskilsdotter Soop från
Mälsåker, dotter till riksrådet.
Det var i sanning ej heller lätt att gissa sig till, att
det var en adelsjungfru, som de nu sågo.
När jungfrun slutat sjunga bockade hon sig och gick bort
till väggen samt hängde tillbaka lutan på den krok, från
hvilken hon tagit den.
Då kastade konungen en börs till hennes fötter.
Hon tog upp börsen och bockade sig upprepade
gånger, hvilket äfven Torsten och Bolla gjorde.
Jungfru Helena gick derpå tillbaka till sin plats vid
dörren, der förut Torsten och Bolla stodo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
