Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkkyrkan och förkunnelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtrodda. Och den profana sockengränsen, som sluter dem
alla inom sig, blir så för honom i bönens stund en bild för
det högsta av allt, för Guds nåd, som omsluter alla.
Dock nu måste vi fatta posto i den församling, som
prästen vid gudstjänsten är van att se omkring sig, som lyssnar
till hans förkunnelse. Och under hur olika villkor denna
arbetar här och i en frikyrkligt eller sekteriskt organiserad
församling, hur olika den själv därför i mycket måste
gestalta sig, det se vi nu utan vidare. Och fråga vi så, var
villkoren äro gynnsammast, var det är lättast och bäst att
predika, synes svaret ej kunna bliva annat än ett: i
frikyrkoförsamlingen. Där finnes, trots alla de olikheter, ja
motsatser, som också inom en sådan rymmas, dock någon
enhetlighet, något som dess medlemmar i religiöst hänseende
hava eller åtminstone vilja anses hava gemensamt — finns
dock något bestämt att utgå ifrån och bygga vidare på och
därmed en möjlighet att kunna komma vidare. Men här i
folkkyrkan, i lokalförsamlingen, var firines här det
gemensamt religiösa? Nåja, också här bildar det sig ju gärna en
kärntrupp, som prästen vänjer sig att varje söndag se
framför sig, och till vilken hans förkunnelse så också tager
särskild hänsyn. Dock, han får ej tänka blott på dem. Nästan
varje söndag är det dock också några andra med. Ibland
strömma de till så talrikt, att kyrkan blir överfull. När de
stora högtidsdagarna komma, eller när dagen för
ungdomens konfirmation är inne, då komma alltjämt också de,
som eljest aldrig komma. Prästen glädes över att se dem,
men vet ju dock väl, att det för många blott är en gammal
sedvänja, som de kanske halvt motvilligt foga sig efter.
Men det finnes mycket, mycket mera utvärtes a"nledningar.
I dag är t.ex. efter gudstjänstens slut en viktig stämma ut-
2 — Billing
*7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
