Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraftigare och bättre än någon västerlänning tolkade vår
ryska kärlek till Europa, vår ryska hemlängtan till
västerlandet. »Vi ryssar», säger han, »ha två hemland: vårt
Ryssland och Europa.» — »Europa — hur heligt och
förfärligt det ordet är! Ack om ni blott visste, mina herrar,
hur dyrbart detta Europa, detta de heliga undrens land är
för oss svärmande slavofiler!» — »Om ni blott visste hur
vi ängslas och bäfva för detta dyra hemlands öden, hur vi
förskräckas öfver dessa mörka moln, som skocka sig allt
tätare vid dess horisont! För ryssen är Europa lika
dyrbart som Ryssland. Ack mera! Det är omöjligt
att älska Ryssland högre än jag gör, men jag har aldrig
förebrått mig själf, att Venedig, Rom, Paris, deras skatt
af vetenskaper, hela deras historia är mig kärare än
Ryssland. Vi ryssar älska dessa gamla främmande
stenar, dessa den gamla världens under, dessa spillror af
heliga under; vi älska det till och med högre än
européerna själfva.» — »Jag vill resa till Europa, Aljoscha»,
säger Ivan Karamasov. »Jag vet ju, att det är endast
till en kyrkogård jag kommer, men ser du — det är
till den mest älskade af kyrkogårdar. Där ligga älskade
döda, och hvar sten öfver dem förkunnar ett så
brinnande förgånget lif, en sådan lidelsefull den
hädangångnes tro på sitt verk, sin sanning, sin kamp och
sin vetenskap, att, jag vet det på förhand, jag kommer
att kasta mig på knä och kyssa de där stenarna och
gråta öfver dem — på samma gång med hela mitt
hjärta förvissad om att alltsammans sedan långt tillbaka
bara är en kyrkogård och ingenting vidare.» Men är
det verkligen endast en kyrkogård? Europa är ju för
ryssarna — han har själf sagt det — ett andra
fädernesland. Och månne en kyrkogård kan vara ett
lefvande folks fädernesland? — Nej, hur starkt och hur
lidelsefullt Dostojevski än uttryckte denna känsla, så
var det ändå inte slutordet han uttalade om vår ryska
längtan till det europeiska hemlandet, liksom han heller
icke sade slutordet om sin tro på Rysslands framtid.
Och låt vara att Europa är en kyrkogård. Vi veta nu,
att på denna kyrkogård icke endast människor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
