Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjältar utan också gudar äro begrafna. Och gudarna
ha den egenskapen, att de bevara sin odödlighet till
och med i grafvarna; hur omsorgsfullt man än jordar
dem, kan man ändå aldrig vara viss om att de äro
verkligt döda. Kanhända ha de låtsat sig vara döda
och slumra bidande återuppståndelsen, liksom
sädeskornen vänta på våren. Var det inte så, att de midt i
medeltidens svartaste natt uppenbarade sig för de fromma
kristna asketerna i gestalten af fruktansvärda och
förledande demoner? Men då gudarna uppstå och utträda
ur sina grafvar, då skola de »gamla stenarna» förena
sig till nya tempel, »spillrorna af heliga under» till
nya, lefvande under.
För icke länge sedan bevittnade vi en sådan
återuppståndelse af två olympiska gudar på den gamla
europeiska kyrkogården. Det var Apollo och Dionysus
som återuppstodo i Friedrich Nietzsches så vårliga
ungdomsverk — Tragediens Födelse. För oss ryssar var
detta dess märkligare som det erinrade oss om gossen
Puschkin, som från sin fromma lärarinna »med ögon
himmelskt klara» flydde till den främmande trädgården
»i majestätiskt dunkel höljd» — till de hedniska
afgudarna:
Där voro tvenne stoder underbara,
som lockade mig mer än annat allt:
demoner syntes de mig bägge vara.
Den ene — Delfis gud — en ung gestalt,
var vredgad, i sitt högmod fast förfärlig,
och röjde kraft af icke jordisk halt.
Den andre, kvinnligt fager, sinnligt kärlig,
var ett bedrägligt, lögnfylldt ideal,
en tjusardämon, sveksam men dock härlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
