Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
just vår generation. I väster, det vill säga i Europa,
»stridsanden», i öster, det vill säga i Ryssland,
»fromhetsanden», som det XVII seklets moskovitiska lärde
uttryckte sig, eller för att tala Dostojevskis språk —
människoguden och gudamänniskan, Kristus och
antikrist — detta är de två motsatta sidorna, de två
bräddarna af denna afgrund. Och vår olycka eller lycka
ligger däri, att vi verkligen ha »två fädernesland —
vårt Ryssland och Europa», och vi kunna icke afstå
från någotdera af dem — vi måste endera förgås eller
inom oss förena afgrundens båda bräddar.
Dostojevski har rätt: både från den ena och den
andra sidan, båda från östern och västern är hela vägen
tillryggalagd, den historiska vägen slut — det finns
ingen möjlighet att fortsätta; men vi veta, att där
historien slutar, börjar religionen. Vid afgrundens rand
vaknar ovillkorligen och af sig själf tanken på vingar,
på flykt, på den öfverhistoriska vägen — på religion.
Nietzsche, som i människogudens namn stred med
gudamänniskan, besegrade han väl denna? Dostojevski,
som i gudamänniskans namn stred med människoguden,
besegrade han väl honom? — se där den fråga, hvarpå
hela inte blott den ryska utan den universella kulturens
framtid beror.
Då jag för några år sedan i en uppsats om
Puschkin uttalade den tanken, att hvad som utmärker
honom framför andra stora europeiska diktare är
förmågan att lösa universella motsägelser, att förena två
principer, den hedniska och den kristna, till en aldrig
förr uppnådd harmoni, då anklagades jag för att
tillskrifva Puschkin mina egna, som det hette
»nietzscheanska» tankar, trots det att ingen tanke väl kan vara
mer motsatt, mer fientlig mot nietzscheanismens yttersta
konsekvenser än just denna idé om förenandet af två
principer. Djupare än någon känner jag hur
otillräckliga och ofullkomliga mina ord voro, men ändå kan
jag icke återkalla dem.
Ifall mina domare ville vara följdriktiga, borde de
också anklaga Dostojevski för att ha tillagt Puschkin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
