Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina egna tankar. »Just nu», säger Dostojevski, «har
allt samtidigt rest sig i Europa, alla världsfrågor på en
gång och i och med detsamma alla världsmotsägelser.»
Och i slutorden af sitt tal öfver Puschkin, hvars
världsåskådning han till dess innersta väsen karaktäriserar
som »en oförstådd förebådare af framtidens ryska
kultur», återvänder han än en gång till dessa motsägelser:
»För öfrigt, jag tror det, skola vi, d. v. s.
naturligtvis inte vi utan framtidens ryssar, alla och enhvar
förstå, att det att vara verklig ryss just skall betyda:
sträfva att åvägabringa harmoni mellan de europeiska
motsägelserna.» Hvad är detta för motsägelser? Är
det månne icke desamma, som kvalde honom själf i
hela hans lif, som han beständigt grubblade öfver och
som han ett af sina sista dagbokshäften formulerade
så klart som ingen före honom:
»Det inträffade en sammanstötning mellan två väl
de mest motsatta idéer, som existera i världen:
Människoguden mötte Gudamänniskan, Apollo di Belvedere
Kristus.»
Men detta är just den världsmotsägelse, som jag
talade om i uppsatsen om Puschkin och hvars lösning
jag sökte hos honom. Sant är att Dostojevski äfven
här, liksom om han förskräcktes, icke uttalar slutordet,
icke drager den yttersta konsekvensen. Men vid det
nuvarande stadiet af allmän, oundkomlig medvetenhet
är det oss omöjligt att stanna, att rygga tillbaka för
slutordet, för det sista steget. — Jag har uttalat ordet,
det är allt hvad jag gjort, och för den som något
djupare känner Dostojevski, skall det stå klart hur litet
detta är.
I hvarje fall skulle de, som opponera sig mot mig,
ha nämnt också honom, men honom glömde de som
om han alls icke funnits i den ryska litteraturen, som
om Dostojevski aldrig hade talat öfver Puschkin, som
om hvad de stämplade såsom något importeradt,
främmande, sjukligt dekadent, »nietzscheanskt» icke vore
vårt mest egna, eviga, ryska, puschkinska. — För öfrigt
tänker jag, att den ryska kritiken skall nödgas återvända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
