Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna bli! sade jag till mig själf. Jag måste genast, i
denna stund bli en annan människa och börja lefva
annorlunda.»
Att förbättra hela mänskligheten, utrota alla
mänskliga laster och lidanden syntes honom med ens »en
enkel sak». Och han beslöt att »uppgöra ett program
för sina plikter och sysselsättningar, på papperet
uppteckna sitt lifs mål och grundsatser och sedan utan
afvikelse handla därefter». Han gick genast upp på sitt
rum, tog fram ett pappersark, linjerade det,
klassificerade sina plikter i dem mot sig själf, nästan och Gud
och började skrifva.
Med ett bittert vemodigt småleende och ändå
liksom inte anande hela djupet, hela innebörden i hvad
som försiggick inom honom berättar han oss sina
dåtida, enligt aposteln Jakobs uttryck »tvehågsna» tankar.
Man får ett egendomligt intryck: det är som om det
funnes två hjärtan, två människor inom honom. Den
ena tänker på döden som en kristen: för att vänja sig
vid lidande brukar han trots den förfärliga smärtan i
fem minuter hålla ett par stora lexikon på rak arm,
eller också går han till vedboden och piskar sin nakna
rygg med ett rep, »så att tårarna ofrivilligt komma
honom i ögonen». Den andra tänker också på döden:
då han plötsligt besinnar, att den kan drabba honom i
hvilken stund som helst, slutar han upp med
lektionerna, och under tre dagar »gör han inte annat än
ligger på sin säng och läser romaner och äter
pepparkakor, som han köpt för sina sista styfrar». En Leo
Tolstoj, medveten, god och svag, ödmjukar sig, ångrar
sig, vämjes vid sig själf och sina brister; den andre,
omedveten, ond och stark, »inbillar sig vara en stor
man, som till hela människosläktets bästa upptäckt stora
sanningar och ser ned på alla andra dödliga med en
stolt känsla af sitt värde» — och denne Leo Tolstoj
finner en raffinerad, nästan vällustig njutning också i
afsmaken för sig själf, i själfförödmjukelsen och
själfgisslandet.
Då han berättar om dessa sina gossårstankar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
