Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tatarernas skogar och i våra. Det tar hvad Gud ger.
Men hos oss heter det, att för sådant komma vi till
helvetet. Det är lögn, tror jag. Man dör och det
växer gräs öfver en — och därmed punkt.»
Det är en urgammal vishet han lär, en vishet
äldre än människan. Hans själ är faunens eller
satyrens — skogsväsendet, som är halft gud, halft djur, —
oändligt klar och på samma gång full af dunkel. Han
kan vara god och öm på sitt sätt äfven han. Han
älskar allt lefvande, alla Guds skapade varelser. Och
denna kärlek har något af kristendomens anda,
måhända därför att hedendomens innersta, omedvetna djup
gömmer fröet till den kommande kristendomen —
den dionysiska orgiasmen går ut på själfförnekelse,
själfförstörelse, människans uppgående i guden Pan,
allt varandes fader. Dock får man icke glömma den
inte blott historiska utan äfven psykologiska klyfta, som
skiljer denna första, om jag så må uttrycka mig
hedniska kristendom från den andra, kulturella. Om de
beröra hvarandra, är det endast som de mest motsatta
ytterligheter stundom beröra hvarandra.
Fader Jeroschka jagar bort nattfjärilarna, som fladdra
öfver den flämtande ljuslågan och bränna sig.
»Dumma fä! Hvad har du där att göra?»
»Han reste sig upp och jagade bort fjärilarna med
sina klumpiga fingrar.»
Påminner inte fader Jeroschkas milda leende i detta
ögonblick om sankt Franciskus’ leende? — Och ändå
luktar det stelnadt blod af honom, kanske till och med
människoblod, ty den gamle skälmen har mer än ett
mord på sitt samvete. Liksom naturen är han
barmhärtig och grym på samma gång. Men själf känner
och förstår han inte denna motsägelse. Hvad som
sedermera uppdelas i ondt och godt är hos honom ännu
förefintligt i sin ursprungliga enhet, i en omedveten
harmoni.
Och Olenin, som fåfängt önskar omvända sig till
kristendomen, känner inom sig något befryndadt med
denna fader Jeroschkas cyniska vishet. Då han en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
