Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stilla middagsstund står i den täta skogen omgifven af
lifvets vällande rikedom, får han en plötslig förståelse
för den hedniska själfuppgifvelsen, det halft djuriska,
halft gudomliga uppgåendet i naturen — för fauners
och satyrers heliga, vilda vishet, som synes
människorna vara vanvett men som är full af hänryckning
och skräck, den skräck de gamle kallade den paniska,
allgudens:
»Och plötsligt kom det öfver Olenin en sådan
sällsam känsla af omotiverad lycka, en sådan kärlek
till allt, att han enligt sin gamla vana från barndomen
började korsa sig och tacka någon.» — Då han
lyssnar till myggornas surr, tänker Olenin: »Hvar och en
af dem är en lika individuell Dmitri Olenin som jag
själf.» — »Och det blef honom klart, att han alls icke
var en rysk adelsman, medlem af Moskvas societet, vän
eller släkting till den eller den, utan helt enkelt en
sådan där mygga eller fasan eller hjort som de
omkring honom.» — »Liksom de, liksom fader Jeroschka
kommer jag att lefva en tid och så dö. Och han sade
sant: det växer gräs öfver en och därmed slut.»
Men äfven inom honom finns det två människor;
och liksom Irtenjev och Nechljudov upprepar denne
andre Olenin beständigt ett och detsamma: »Kärlek,
själfuppoffring! Det lönar inte mödan att lefva för sig
själf; man måste lefva för andra.» Och han söker ena
skogsväsens och satyrers vishet med nyttiga och
förståndiga »kristna» dygder. Han offrar för kosacken
Lukaschkas skull sin kärlek till Marjana. Men allt
detta leder till lika litet som Irtenjevs »lefnadsregler»
och Nechljudovs godsägar-kristendom.
Följande märkliga bekännelse undslipper honom i
en stund af förtviflan: »Det är inte mitt fel, att jag
förälskade mig. Jag sökte räddning undan min kärlek
i själfuppoffring, jag ville hämta min glädje ur
kosacken Lukaschkas och Marjanas lycka, men jag endast
uppeggade min kärlek och svartsjuka... Jag har ingen
egen vilja, genom mig älskar henne något slags
elementär kraft; hela Guds värld, hela naturen ingjuter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
