Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sjuttioåringen Tolstojs ansikte, i dessa stränga
och ändå veka, dessa grofva och ändå själfulla drag,
som han själf och andra fåfängt söka göra ödmjuka,
ångerfulla och förandligade, skönjer jag en annan, icke
andlig helighet, jag ser där det vördnadsbjudande
majestätet hos en af de gamla patriarkerna, som drefvo
sina hjordar mellan öknens källor och fröjdade sig
öfver sin afkomma tallösare än hafvets sand.
»Jag företog mig stora arbeten», säger han i
»Bekännelser» med Predikarens ord, »jag byggde mig hus
och planterade mig vingårdar. Jag gjorde mig
örtagårdar, och jag planterade i dem allehanda
fruktbärande träd. Jag gjorde mig dammar till att ur dem
vattna den skog af träd, som växte upp. Jag köpte
slafvar och slafvinnor och skaffade mig hemfödda
trälar; äfven hade jag boskap, nötkreatur och får i större
myckenhet än någon som varit före mig i Jerusalem.
Och jag blef stor och mäktig; äfven min vishet förblef
hos mig. Och intet, som mina ögon önskade,
undandrog jag dem, och ingen glädje förnekade jag dem.»
En gång sade grefve Sollogub till Leo
Nikolajevitsch:
— Hvad ni ändå är lycklig! Ödet har skänkt
er allt hvad man någonsin kan drömma om:
förtjusande barn, en god, kärleksfull hustru, världsrykte, hälsa
— allt.
Och i själfva verket är detta lif åtminstone utifrån
sedt det lyckligaste människolif i vår tid.
»Ifall en fé kom», erkänner han själf, »och erbjöd
sig att uppfylla en min önskan, skulle jag inte ha
någon önskan att framställa.»
Men se, då han uppnått denna höjdpunkt af hvad
som kallas lycka, blickar han ned i »kvällsdalen». Det
är som om gudarna till sist, afundsjuka på denne
alltför lycklige dödlige, icke genom plötsliga dunderslag
utan genom en parcens sakta hviskning hade erinrat
honom om att också han är underkastad ödet.
Han hade »lefvat på måfå och gått på måfå och
kommit till ett bråddjup och såg nu klart, att framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
