Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kött. »Den som icke äter mitt kött och dricker mitt
blod han skall icke hafva evigt lif.» Sålunda — icke
förbi köttet utan genom köttet till det som är bakom
köttet — detta är den högsta symbolen, den högsta
föreningen — ack för hur få ännu tillgänglig!
Dessa Goethes ord om allt det jordiskas helighet,
det förgängligas oförvansklighet äro det bästa svaret
på förtviflan och fasa, på dessa Sakyamunis och
Predikarens ord om allt varandes förgänglighet, om nirvana,
om fåfängligheters fåfänglighet, som Tolstoj i
»Bekännelser» anför som det djupaste uttrycket för sin egen
förtviflan.
Är det icke förvånande! De gamla hellenerna och
den nye hellenen Goethe älskade naturligtvis det
jordiska och de jordiska fröjderna lika högt som konung
Salomo och Leo Tolstoj. Men dödsfruktan störde dem
aldrig, gjorde aldrig dessa fröjder meningslösa för dem
— tvärtom: det svarta mörkret och afgrundens fasa
endast ökade lifvets tjusning, alldeles som den svarta
sammeten förhöjer juvelernas glans. De vände sig icke
bort från detta mörker utan uppsökte det för att
besegra det. Tragedien — det djärfvaste och djupaste
grepp om det mest dunkla och ödesdigra i
människolifvet — skapades under den hellenska kulturens mest
lysande epok, och detta var ingen tillfällighet.
Œdipus’ förtviflan, då han icke lyckas tyda sfinxens gåta,
är omätligare än Sakyamunis och Predikarens
förtviflan. Och dock var det med utsikt mot Parthenon, i
den mest strålande byggnad människohand någonsin
rest, i teatern helgad åt Dionysus, vinets och vällustens
gud, som de lyckligaste bland dödlige åskådade denna
den omätligaste af all fasa och all förtviflan. »Har
icke själen», frågar Nietzsche, »en särskild dragning mot
allt grymt och gåtfullt i tillvaron och som härflyter af
njutningslust, ett öfvermätt af hälsa, lifsfullhet? En
utmanande oförvägenhet, som kräfver det fasansfulla som
en fiende, som en värdig fiende att mäta sina krafter
med?»
Viljetragedien Prometheus, tanketragedien Faust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
