Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmåga att göra det oförgängliga förgängligt som den
fullkomliga hellenismen. Må vara att liljorna på fältet
i morgon vissna och kastas i elden, i dag fröjda sig
dock Guds rikes söner öfver att »icke ens konung
Salomo i sin härlighet är så klädd som en af dem».
Den helige Franciskus’ leende, då han efter
Alverniasynens fasor sjunger sin hymn till solen, erinrar om
Sofokles’ leende, då han efter Œdipustragediens
blodiga fasor sjunger sin hymn till vinets och glädjens
gud Dionysus. Något ungdomligt ljust såväl här som
där, den högsta vishetens stillhet. Endast de som
stanna på halfva vägen, som icke länge tillhöra det
förflutna och ännu icke tillhöra det kommande, de som
lämnat ena stranden och icke landat vid den andra,
de »förlora sig», enligt Goethes ord, »i betraktandet
af den jordiska intigheten». En öfverdrifven
dödsfruktan anger nästan alltid religiös maktlöshet, brist på
religiös begåfning.
I »Barndomen» skildrar Tolstoj barnets intryck
vid moderns död. Barnet ser på henne, där hon
ligger i sin kista.
»Jag kunde inte tro, att det var hennes ansikte.
Jag började betrakta det uppmärksammare, och
småningom återfann jag välkända, kära drag. Jag skälfde
till af fasa, då jag öfvertygat mig om att det var hon.
Men hvarför voro de slutna ögonen så infallna?
Hvarför denna ohyggliga blekhet och på ena kinden en
svartaktig fläck under den genomskinliga huden?»
»... Själamässan var slut: den dödas ansikte
blottades, och alla de närvarande, med undantag af oss,
gingo fram till kistan den ena efter den andra, lutade
sig ned och kysste den döda. En af de sista, som
kommo fram för att taga farväl af henne, var en
bondkvinna med en vacker femårig flicka på armen — Gud
vet hvarför hon tagit henne med hit. I detsamma
råkade jag tappa min våta näsduk och ville taga upp
den; men just som jag böjde mig ned, hörde jag ett
ohyggligt, genomträngande skri, fullt af sådan fasa att
jag aldrig skall glömma det, lefver jag så i hundra år,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
