Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
och då jag erinrar mig det, går det alltid en rysning
genom hela min kropp. Jag lyfte på hufvudet. På
stolen bredvid kistan knäböjde samma bondkvinna och
hade all möda att fasthålla flickan, som fäktade med de
små armarna, böjde hufvudet bakåt och höll de
uppspärrade, förskrämda ögonen fästa på den dödas
ansikte, allt under det hon upphäfde ohyggliga,
omänskliga skrik. Jag gaf til! ett skri, som måtte ha varit än
ohyggligare än flickans, och störtade ut ur rummet.»
Man kan säga, att detta vanvettiga skri intill denna
stund icke har upphört att ljuda ur Leo Tolstojs verk.
En hel generations själar har han smittat med sin
skräck. Om vår tids människor känna en så skamlig
fruktan för döden som ingen annan tids, om vi alla
innerst i hjärtat, i kött och blod förnimma denna »kalla
rysning», den märg och ben genomträngande frossa
Dante talar om med anledning af syndarna förfrusna i
helvetessjön: »då kom det en frossa öfver mig, och
den öfverkommer mig äfven nu, då jag erinrar mig
dem», — så ha vi i väsentlig mån Leo Tolstoj att
tacka för detta.
Det är för öfrigt icke personliga minnen, som ligga
till grund för hans skildring af Irtenjevs moders död.
Leo Nikolajevitschs mor dog, då han var tre år; han
bör ej kunna minnas henne och var ej närvarande vid
hennes död. Men den förfärande, nästan cyniska,
nästan motbjudande realismen i denna skildring anger,
att han här ger uttryck åt den dödsfruktan, som är
honom medfödd, som blott han äger i denna grad, som
vaknat inom honom samtidigt med medvetandet och
hittills alltid har följt honom.
Många år senare, som redan mogen man, har han
samma skräck i sin själ och känner sig lika hjälplös
eller än hjälplösare inför den än i barndomen.
Från Hyères nära Nizza skrifver han den 17
oktober 1860 till Fjet om sin broder Nikolajs död:
»Han dog den 20 september, i ordets bokstafliga
bemärkelse i mina armar. Ingenting i lifvet har
någonsin gjort ett sådant intryck på mig. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
