Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
rätt då han sade mig, att döden är det värsta af allt,
och om man betänker, att döden är det oundgängliga
slutet på allt lif, så måste man erkänna, att lifvet är
det värsta af allt. Hvartill tjäna alla bekymmer och
bestyr, om till sist ingenting blir kvar af den, som en
gång var Nikolaj Nikolajevitsch Tolstoj? Han sade
aldrig, att han kände dödens närhet, men ändå vet jag,
att°han följde den steg för steg och mycket väl visste,
hur lång tid han ännu hade kvar att lefva. Några
minuter före döden försjönk han i halfslummer.
Plötsligt flög han upp och hviskade förfärad: Hvad är
detta? — Han såg sin öfvergång till intet. Men om
inte ens han visste något att hålla sig till, hvad kan
jag finna? Naturligtvis ännu mindre någonting.»
I detta genom sin uppriktighet förvånande och
förfärliga bref frapperas man framför allt af en naiv,
omedveten, till ytterlighet cynisk materialism, en
själlös flackhet. Där finns intet tvifvel, intet spörsmål,
ingen tvekan om huruvida döden verkligen är en
öfvergång till intet — icke ens en antydan om någon
mystär. Där är endast en ohjälplig, ofruktbar, blindt
förgörande fasa, en fasa, som uttorkar själfva källan till
lifvet. Det är ett upprepande af hvad judaismkättarna,
det XV:de seklets nihilister, brukade säga: »Hvad är
det himmelska riket? Hvad är den andra
tillkommelsen? Hvad är de dödas uppståndelse? Ingenting är
allt detta. Någon dör — han har lefvat intill denna
punkt.» Eller som fader Jeroschka uttrycker sig: »Man
dör och det växer gräs öfver en.» Det är den
oöfverstigliga muren, det »ryska nejsägeriet».
Tjugofem år senare, redan långt efter sin
omvändelse till kristendomen, gaf han i »Ivan Iljitsch’ död»
uttryck åt samma animaliska, instinktiva dödsfasa.
»Han blef återigen ensam med den, mellan fyra
ogon med den. Och ingenting kunde han göra;
endast se på den och stelna af köld.»
o Vi veta, att Leo Tolstoj under hela sitt lif vid
manga tillfallen af verklig fara utmärkt sig för fysiskt
mod, till och med tapperhet. Han fann nästan behag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
