Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
inre lif i hela dess utsträckning, kommer man
oundgängligen till den slutsatsen, att det förefinnes en brist
på öfverensstämmelse och jämvikt mellan den
medvetna och den omedvetna sidan af hans andliga
utveckling. Det är dock näppeligen i medvetenhetens
öfvervikt, som denna brist på harmoni består.
Åtminstone ha vi haft tillfälle iakttaga, att långt mera
utvecklad medvetenhet än Tolstojs—Goethes till
exempel _ alls icke stört utan snarare befordrat det
själsliga och intellektuella lifvets harmoni. Nej, icke i ett
öfvermätt af medvetenhet ligger en bland
huvudorsakerna till det brutna och sjukliga i Leo Tolstojs
moraliska och religiösa utveckling utan tvärtom i
medvetenhetens ofullkomlighet och bristfällighet. Denna
medvetenhet är ytterst stark eller i hvarje fall skärpt och
spänd, men den är icke allomfattande, icke allt
genomträngande. Den lyser klart men icke inifrån som
solen ur genomskinliga luftlager utan utifrån, som en
fyr belyser hafvets mörka yta. Hur klara och hur
långa denna fyrbåks strålar än äro, det omedvetna,
elementära lifvet är så bottenlöst djupt, att där alltid
återstår ett innersta mörker, ett undervattensmörker, som
inga strålar förmå genomtränga. Och, framför allt,
hans medvetenhet har utvecklat sig icke blott utifrån
och för sig, icke blott i en annan utan i en
fullkomligt motsatt riktning mot hans omedvetna lif. Det har
sålunda funnits liksom två människor inom honom,
och alltid har den ena önskat hvad den andra icke
önskade. Denna inre söndring och tvedräkt erinrar om
en först knappast skönjbar men småningom sig vidgande
spricka i en klocka, som ljuder falskt: ju kraftigare, ju
mera mäktig klockans klang är, dess pinsammare,
dess mer enerverande är detta dallrande brustna
ljud.
Det anfall af dödsfruktan, som i slutet af
sjuttiotalet sa nar hade drifvit honom till själfmord, var ej
de första oA troligen icke det sista, i hvarje fall icke
det enda. Något liknande erfor han femton år
tidigare vid brodern Nikolajs död. Han kände sig sjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
