Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
vid denna tid och trodde sig angripen af samma
sjukdom som brodern dött i — lungsot. Han hade
beständiga smärtor i bröstet och sidan, hvarför han for
ut på stäppen och drack kumys, hvilket också
återställde honom.
Hitintills hade han tillfrisknat från dessa anfall af
kroppsligt eller själsligt illabefinnande icke tack vare
några intellektuella eller moraliska kurmetoder utan helt
enkelt tack vare sin lifskraft, ja sin lifsberusning.
Liksom Leo Tolstoj i kulregnet vid Sebastopol, så känner
Olenin inom sig »närvaron af ungdomens allsmäktige
gud».
Hvarför hade just krisen i slutet af sjuttiotalet en
så afgörande, så allenastående betydelse för honom?
Själf ser han förklaringen i andliga orsaker. Men gafs
det icke här liksom vid de förra kriserna äfven
kroppsliga orsaker? Var där icke en särskild känsla, egen för
personer, som nalkas ålderdomen och som med hela
sin icke blott andliga utan också kroppsliga varelse
känna, att de efter att hittills ha gått uppåt nu börja
gå nedför?
»Det kom en tid», säger han i »Bekännelser» just
om denna tidpunkt af sitt lif, om början af sin
sextioårsålder, »då jag upphörde att växa, då jag kände, att
jag inte längre utvecklade mig utan förtorkade, då min
muskelkraft försvagades och jag började förlora
tänderna. »
Ur dessa ord klingar en köttets nästan
anakreon-tiska klagan, fast utan den anakreontiska poesien.
På alldeles samma sätt är det med Levin. Han
ligger om natten ensam på sitt rum i det snuskiga
värdshuset, där hans bror Nikolaj dör — Nikolaj
Levins död påminner starkt om Nikolaj Tolstojs — då
han grips af en förnimmelse af den annalkande
ålderdomen, af den animaliska skräck, som likt en
frossbrytning genom isar ända till märgen, och han förstår
plötsligt, med hela sin kroppsliga varelse, »att allt tar
slut, att döden finns.»
»Han tände ljus, steg försiktigt upp, gick bort till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
