Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
spegeln och började skärskåda sitt ansikte och sitt hår.
_ |a vid tinningarna sågos gråa hårstrån. Han
öppnade munnen. De bortre tänderna voro maskstungna.
Han blottade sina muskulösa armar. Ja, där fanns
styrka i dem. Men Nikolinka, som låg därinne och
andades med resterna af sina lungor, hade också en
frisk kropp.»
»Hvad betyder: lifvet förgår?» skrifver Tolstoj
1894. »Lifvet förgår betyder: hårets affall, förstörda
tänder, rynkor, dålig andedräkt. Redan innan allt tar
slut, blir allt vederstyggligt och motbjudande — rödt
och hvitt smink, svett, dålig lukt, vanställdhet. Hvar
är det, som jag knäböjt för? Hvar är skönheten? Och
den är allt. Finns icke den, finns ingenting. Då finns
icke lif.»
I det bref af 1881, där Sofia Andrejevna
försäkrar sin bror, att Leo Nikolajevitsch blifvit helt och
hållet förändrad, blifvit en »kristen, en den mest
uppriktige och trosvisse», meddelar hon också, att »han
grånat, blifvit klenare till hälsan och mera stillsam och
allvarlig än förr.»
Det är ytterst anmärkningsvärdt detta genom hela
hans lif fortlöpande samband mellan de andliga
omkastningarna och den fysiska hälsans, kroppskrafternas
till- och aftagande, deras ebb och flod. Kriserna
inställa sig samtidigt med grånande hår, rynkor, förstörda
tänder, dålig andedräkt och förslappning i musklerna.
»Ungdomens allsmäktige gud» flög sin kos.
Lifs-berusningen försvann. »Man kan lefva blott så länge
man är berusad af lifvet», säger han. »Då man
nyktrar till, upptäcker man ovillkorligen, att allt detta
endast är ett bedrägeri och ett dumt bedrägeri. I
morgon om inte i dag träffas jag eller de jag älskar af
sjukdom och död, och ingenting blir kvar utom stank
och maskar.»
Söndringen, tvedräkten mellan hans medvetna och
hans omedvetna lif, denna först knappt märkbara men
småningom sig vidgande remna har till sist
förvandlats till den gapande afgrund han talar om i »Bekän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
