Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
ha vi de mest utförliga dagböcker af honom, bikter
och syndabekännelser som tillåta oss att följa hvarje
rörelse i hans själ. Nu svika de oss med ens,
afbrytas Han, som talat så mycket om sig själf, tystnar
plötsligt — och för alltid. Naturligtvis skulle vi icke
behöfva några slags bekännelser, ifall hans handlingar
nu talade för honom i stället. Men just hans yttre lif,
gärningarna än mera än orden försätta oss i bryderi.
Hvad hans inre lif beträffar, så få vi veta något om det
endast genom antydningar, genom några få uttalanden,
som undsluppit honom liksom mot hans vilja och väl
knappast ha rätt uppfattats af berättarna, eller också få
vi genom dessas egna ytliga skildringar erfara något
så oväntadt och motsägelsefullt, att vårt bryderi ökas.
»Hvad angår hans förhållande till sin
förmögenhet», berättar Behrs, »så sade mig Leo Nikolajevitsch,
att han ville bli fri från den som från ett ondt, hvilket
tyngde honom. Men han gick först till väga på ett
olämpligt sätt, i det han ville öfverflytta detta onda på
en annan, d. v. s. ovillkorligt skänka bort allt, och
detta gaf upphof till ett annat ondt, nämligen — en
energisk protest och lifligt missnöje från hans hustrus
sida. På grund af denna protest föreslog han, att hela
förmögenheten skulle öfverflyttas på henne, och då hon
vägrade, framställde han samma förslag, äfven
förgäfves, till sina barn.»
»En gång», berättar ett annat vittne (Sergejenko:
»Hur grefve L. N. Tolstoj lefver och arbetar»), »mötte
han på gatan en bekant och började språka med
honom. Det befanns, att denne var ungkarl, åt middag
hvar det behagade honom och när som helst kunde
isolera sig midt i Moskva som på en obebodd ö.» Då
Leo Nikolajevitsch berättade om detta möte, tillfogade
han med ett småleende:
»Och jag afundades honom, så att jag nästan
skams att säga det. Tänk bara: en människa, som kan
etva hur hon behagar, utan att tillfoga någon lidanden.
Inte sant, det är lycka!»
Hvad är meningen med detta? Hvad betyder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
