Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
fulla bortskämda barn — Jean Jacques Rousseau. Leo
Nikolajevitsch tycker också om gödsellukten. »En
gång», berättar Anna Seuron, »kom han till frukosten
direkt från den nygödslade åkern. Jasnaja Poljana hade
vid denna tid några gäster, som funnit ett nöje i att
vara grefven behjälpliga med gödslingsarbetet. Fönster
och dörrar i rummet stodo på vid gafvel, annars skulle
man inte ha kunnat andas. Grefven tittade muntert på
oss och smålog förnöjdt.» Han tycker också om
vällukter. »Då han efter slåttern går hem från ängen»,
berättar Behrs, »tar han alltid en handfull gräs ur
vål-marna och luktar på det med förtjusning.» »Om
sommaren bär han alltid med sig en blomma, endast en
men en välluktande. Han har den framför sig på
bordet eller håller den i handen eller bär den instucken i
läderbältet.» Det är med en oändlig njutning han
trycker den mot sina näsborrar, »och den blick han därvid
fäster på sin omgifning får ett uttryck af sällsam
blidhet». Han är också mycket svag för franska parfymer
och parfymeradt linne. »Grefvinnan lagar, att det
alltid ligger luktpåsar i skåpet, där hans linne förvaras.»
Sålunda har Leo Nikolajevitsch uppfunnit ett nytt,
raffineradt sätt att förhöja vällukternas behag: ofvanpå
gödsellukten är doften af blommor och parfymer än
mera berusande. Under bondepälsen linne,
parfymeradt med sinnligt smekande Chypre eller jungfrulig
Violettes de Parme — är icke detta också en symbol,
en förening?
Den glade filosof, som en gång i Ättika med egna
händer odlade sin lilla täppa, lärde människorna att
nöja sig med litet och icke trodde på något mellan
himmel och jord utom på den lycka, som kan skänkas
af en solstråle, en blomma, en risbrasa om vintern, en
dryck kallt vatten ur en lerkruka om sommaren — han
skulle i Leo Tolstoj hälsa sin trogne och kanske ende
lärjunge i denna barbariska tidsålder, då vi omgifna af
en veklig och ändå simpel amerikansk »komfort» för
längesedan ha glömt hvad verklig lyx är.
Och grefvinnan Sofia Andrejevna, som nu upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
