Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v.
»Du är konung — ensam lef», sade Puschkin till
sig själf, men trots sin stora inre ensamhet var han
under hela sitt lif som ingen annan omgifven af
»vänner». Han hade en förvånande lätthet att knyta hastiga,
man skulle nästan kunna säga förhastade vänskapsband
och att umgås med människor, både höga och låga,
med Gogol och Arina Rodionovna, med kejsar
Nikolaus, Baratinski, Delvig, Jasykov och Gud vet hvilka
allt, nästan med hvem han mötte.
Han har ett omedvetet kristligt öfverseende med
de ringa, han visar intet spår af afund eller egennyttig
beräkning i sitt förhållande till de stora. Med hvilken
sorglöshet han skänker bort sitt hjärta, med hvilken
kunglig frikostighet, ja slösaktighet! Han gör på alla
intrycket af ett »godt barn». Och knappt någon af hans
»vänner» misstänker hans fruktansvärda storhet, hans
hopplösa ensamhet. Den kom i dagen först
ögonblicket före hans död, då han med stilla bitterhet
kunde säga till sig själf: »Du är konung — ensam dö.»
Äfven Goethe, som var än ensammare än
Puschkin, kunde stiga ner från sina tysta, isiga höjder, där
de skräckinjagande Mödrarna bo — för att knyta
vänskap med den eldige och trots sin »himmelskhet» så
jordiske Schiller.
I Leo Tolstojs lif frapperar ett särskildt slags
ensamhet, icke den, som är egen för snillena, utan en
annan jordisk, världslig, mänsklig ensamhet. Han har
förvärfvat nästan allt hvad en människa kan förvärfva
på jorden utom en vän. Hans förhållande till Fjet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
