Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
kan omöjligt kallas vänskap; han ser alltför mycket
ned på honom. Och kunde väl Fjet vara Tolstojs
vän? Det är snarast en vänskap mellan två adliga
godsägarfamiljer och ingenting mer. Under hela sitt lif
omges han blott af släktingar, beundrare, iakttagare och
iakttagna samt, slutligen, af lärjungar — och dessa
synas stå honom mera fjärran än alla andra. Och med
åren tilltager denna alltför försiktiga och småkloka
afsöndring, denna sparsamhet med känslor, denna
fullkomliga oförmåga af vänskap. Blott en gång sände
honom ödet liksom för att pröfva honom en honom
värdig, stor vän. Han stötte honom själf ifrån sig eller
förstod ej att närma sig. Jag menar Turgenjev.
Deras förhållande är en af de dunklaste och mest
intressanta psykologiska gåtorna i den ryska litteraturens
historia. Någon hemlighetsfull kraft drog dem till
hvarandra, men då de närmat sig hvarandra till en viss
punkt, drefvos de åtskils för att sedan åter börja
attraheras. De funno hvarandra obehagliga, nästan
outhärdliga, men på samma gång kunde de icke undvara
hvarandra och kände sig mera befryndade än med några
andra. Och cle förmådde aldrig att helt förenas eller
helt skiljas.
Turgenjev var den förste, som förstod Tolstoj och
i honom hälsade en litterär storhet. »Då detta unga
vin fått jäsa ut, blir det en dryck värdig gudarna»,
skref han redan 1856 till Drusjinin. Och något öfver
tjugo år senare till Fjet: »Tolstoj börjar förvärfva
europeisk ryktbarhet; vi ryssar ha redan länge vetat, att
han är utan medtäflare.»
»Det finns en person», bekänner Tolstoj, »som jag
inte tycker om — ju mer jag utvecklas, dess mindre
tycker jag om honom — men på hvars omdöme
jag-sätter det största värde: det är Turgenjev.»
»Det må låta ganska egendomligt», skrifver han
till Turgenjev själf, »men då vi äro skilda åt, söker sig
mitt hjärta till er som till en bror. Med ett ord, jag
haller af er, det är säkert.»
Grigorovitsch berättar om samkvämen hos Nekra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
