Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
deles som om han själf blott gått och väntat på och
önskat denna försoning, hälsar honom som en nära
frände efter en lång, ofrivillig skilsmässa.
Och den döende Turgenjevs sista bref är ställdt
till »vännen» Tolstoj:
»Min vän, återvänd till den litterära verksamheten.
Ni har ju fått denna gåfva från samma håll som allt
annat. Ack hvad jag skulle vara lycklig, om jag kunde
tänka, att min bön bevekte er... Min vän, Rysslands
store skriftställare, uppfyll min bön!»
I dessa ord ligger en outtalad ångest för Tolstoj,
en hemlig misstro till hans kristliga pånyttfödelse.
Tolstoj svarade ej — åtminstone svarade han icke öppet,
inför det ryska folket, såsom Turgenjev vände sig till
honom. Och hvem vet om inte detta bref, så
fruktansvärdt sant som endast en döendes ord kunna vara,
tillfogade Tolstoj ett smärtsammare sår än någon af
deras föregående sammanstötningar? Upprepade han
inte i sitt hjärta med nyväckt, okufligt hat, med en
fåfäng önskan att förakta: »Jag föraktar den där
mannen»? Som alltid vid de tillfällen, då man väntar det
största, sannaste, allt afgörande ordet af honom, teg han
och lät denna sista bön af sin döende vän och fiende
förklinga ohörd, som vore den inte värd ett svar.
Turgenjev fällde en gång det kanske djupaste och
mest skarpsinniga uttalande som någonsin fällts om
Tolstoj: hans största brist består i frånvaron af andlig
frihet.
Om Levin, som är Tolstojs dubbelgångare —
hvilket också Turgenjev förstod — skref han till en vän:
»Har du verkligen ens för en sekund trott ...att
Levin öfver hufvud taget är i stånd att älska någon?
Nej, kärleken är en af de passioner, som tillintetgöra
vart ’jag’. Då Levin erfar, att han är älskad och
lycklig, upphör han inte att syssla med sitt eget jag,
upphör inte att göra sig själf sin kur... Levin är egoist
ända in i märgen.»
»Ni har en förvånande och sällsynt egenskap —
uppriktighet», anmärker Nechljudov till Irtenjev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
