Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
»Ja», medger Irtenjev icke utan hemlig
tillfredsställelse, »jag säger alltid just sådant som jag blygs
för att erkänna.»
Tolstojs »uppriktighet» gör dock ett egendomligt
intryck, om man närmare skärskådar den: det börjar
förefalla en, att han med denna uppriktighet blott döljer
sitt djupaste väsen, sin största hemlighet, så att ju
uppriktigare han är, dess mer förbehållsam är han. Han
säger alltid just de saker, som han blygs för att
erkänna — utom en, den förnämsta, den skamligaste och
mest fruktansvärda: om den talar han aldrig med
någon, inte ens med sig själf. Endast inför Turgenjev
kunde han hvarken tiga eller vara bedrägligt uppriktig.
Turgenjev visste alltför väl hvad Levin var för en, han
såg alltför klart, att denne aldrig kunde älska någon
annan än sig själf och att detta var hans djupaste skam,
hans fruktansvärda hemlighet, som han icke hade styrka
att yppa. I Turgenjevs ytterliga skarpsynthet ligger
kanske hufvudorsaken till den gåtfulla, ömsom
attraherande, ömsom repellerande kraft, som dref sitt spel med
dem hela lifvet igenom. De voro som två speglar
ställda midt emot hvarandra, afspeglande och
fördjupande hvarandra i oändlighet; och båda fruktade de
denna afspegling af oändliga djup.
Lika intressant är Tolstojs förhållande till
Dosto-evski.
De träffades aldrig. Under åratal umgicks Leo
Nikolajevitsch med afsikten att göra Dostojevskis
bekantskap: »Jag räknade honom för min vän och tänkte
alltid, att vi skulle träffas, fastän det hittills inte fallit
sig så.» Men alla afsikter till trots tog han aldrig
steget. Först efter Dostojevskis begrafning, då alla med
ens började tala om honom och basuna ut hans lof,
som om de först nu upptäckt honom, förenade sig
också Leo Nikolajevitsch med den allmänna kören,
sällade sig till alla de andra. Han erinrade sig sin
vänskap på afstånd och kände plötsligt, att den aflidne
för honom varit den »mest närstående, dyrbara och
nödvändiga bland människor». — »Det var som om jag
Tolstoj och Dostojevski. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
