Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
sett vårt folk och känner det, jag har lefvat med det i
ganska många år, ätit och sofvit med det och själf »varit
räknad bland ogärningsmän», jag har utfört verkligt,
mödosamt arbete tillsammans med det ... Säg inte mig,
att jag icke känner folket! Jag känner det.»
’ Dostojevski ansåg, att den klyfta, som skiljer
sådana människor som Levin och Tolstoj från folket, är
långt djupare och oöfverstigligare än de tro. »Det finns
ingenting ohyggligare än att icke lefva inom sin
samhällskrets. En musjik, som skickas från Taganrog till
Petropavlovsk, finner där genast en alldeles likadan
musjik, och de bli vänner och komma förträffligt öfverens.
Helt annorlunda med personer »af familj». En den
bredaste klyfta skiljer dem från folket, och detta
kommer först då riktigt i dagen, när personen »af familj»
plötsligt till följd af yttre omständigheter beröfvas sina
förra rättigheter och förvandlas till »folk». Om han
också under hela sitt lif stått i beröring med folket,
om han också i fyrtio år dagligen umgåtts med det —
vänskapligt, i egenskap af välgörare eller i viss mening
af far — lär han aldrig känna dess verkliga väsen.
Det hela är blott en optisk villa och ingenting vidare.
Jag vet att alla, alla utan undantag, då de läsa detta,
skola säga att jag öfverdrifver. Men jag är viss om
att det är sant... Kanske framtiden skall uppenbara
hur riktigt det är.»
... »Man bör endast göra hvad hjärtat bjuder:
bjuder det dig att skänka bort din egendom, så skänk
bort den, bjuder den dig att gå ut och arbeta för
andra, så gå, men gör inte heller i detta fall som en del
fantaster, hvilka direkt gå och spänna sig för kärran:
— jag är ingen herreman, jag vill arbeta som en
musjik. Kärran är också ett slags uniform. Det är inte
nödvändigt att skänka bort sin förmögenhet eller iföra
sig bondkaftan: allt sådant är endast bokstaf och form.
Nödvändig och viktig är endast den fasta viljan att
gota allt hvad kårleken bjuder dig, allt som du kan och
som du uppriktigt anser möjligt för dig. Alla dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
