Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
helt rättvisa. Själfva inblandade i den lidelsefulla
striden ville eller kunde de icke utsäga allt hvad de
måhända redan dunkelt anade hos både Levin och
Tolstoj i deras egenskap af sökare af en ny religion. Vi,
som stå på "längre afstånd och äro mera opartiska,
kunna kanske tränga djupare in i denna människosjäl,
trots allt så oändligt stor. Vi kunna nämligen vara
mera barmhärtiga; och blott den högsta barmhärtighet
är den högsta rättvisa.
Om det i Leo Tolstojs lif och handlingar finns
hvad jag kallar epikureism och hvad Dostojevski med
kanske öfverdrifven skärpa kallade »herremanslättja»,
så bottnar dock hans utom-världsliga jag, hans väsens
omedvetna element i något vida djupare än
epikureism. Liksom hos alla i vår tid är det innersta af hans
själ ett bottenlöst, tragiskt djup. Man behöfver blott
betrakta hans ansikte, kraftigt ända till brutalitet. Så
tänker man sig att en ännu blind underjordisk titan
skulle se ut, och man förstår, att detta icke är blott en
epikuré, »en herre af den högre adliga medelklassen»,
att det i hvarje fall icke är en vanlig obesvärad och
af ingenting oroad epikuré i stil med t. ex. vårt XVIII:
de sekels ryska seignörer. Det är den rike mannen,
som gömmer sig för sig själf under Lasarus
förklädnad, det är en förskrämd och skamsen epikuré. Tvärs
igenom den strålande lifsglädjen skönjer jag — icke i
det lefvande, uppenbara ansiktet utan i det beslöjade,
underjordiska vårt sekels kainsmärke, en okuflig sorgs, ett
okufligt högmods stämpel.
Han har icke uppnått det kommande, men till det
förflutna kan han icke återvända. Han har icke
uppnått den andra stranden, afgrundens andra rand — han
förgås, men hans storhet ligger i hans undergång.
Han har aldrig älskat någon, icke ens sig själf
liar han vågat älska med den högsta, lidelsefria, intet
fruktande kärleken. Men hvem har någonsin känt en
sa fortärande törst efter kärlek som han? Han har
aldrig trott på något. Men hvem har så törstat efter
tro som han? Detta är icke allt, men är det månne litet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
