Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
»Låt oss antaga», säger han i Bekännelser, »att
jag är en fågelunge, som ramlat ur boet och ligger pa
rygg i det höga gräset och piper. Jag piper därför
att jag vet att jag har en mor, som bragt mig till
världen, som värmt, matat och älskat mig. Om jag
är utkastad, hvem har då utkastat mig? Jag vet att
någon i kärlek har födt mig. Hvem är denna någon?
Jag tror honom icke, då han påstår att han har
funnit sanningen och för alltid fått ro, att »allt blifvit
honom klart». Då han säger så, förefaller han att vara
längre ifrån Gud och sanningen än någonsin. Men
jag kan inte annat än tro på honom, då han talar om
sig själf som om en hjälplös fågelunge, som ramlat
ur boet. Ja, hur förfärligt det än må vara — så är
det. Äfven han, denne titan, är endast en hjälplös
fågelunge, som ramlat ur boet och ligger på rygg och
piper i det höga gräset — alldeles som jag och du
och vi allesammans. Han har ingenting funnit —
ingen tro och ingen Gud. Och hans enda rättfärdigande
ligger i denna hopplösa bön, i detta genomträngande
skri af gränslös ensamhet och fasa. Ja, han och vi
alla känna blott dunkelt och veta ännu icke, hvilka
hjälplösa, öfvergifna fågelungar vi i själfva verket äro,
beröfvade vår moder kyrkan, den enda och universella
— jag menar icke det förflutnas eller det närvarandes
kyrka utan det kommande Jerusalems kyrka, den kyrka
som alltid säger till människorna: »Hur ofta har jag
icke velat församla er som en fågel församlar sina små
under sina vingar, och I hafven icke velat.»
Hur nära han var det han sökte! Ett enda steg
till, en enda ansträngning — och allt skulle ha
uppenbarats för honom. Hvarför tog han icke detta steg?
Hvad var det, som stängde hans väg till det
kommande? Hvilken omätlig svaghet i hans omätliga styrka
hindrade honom att slita det sista förhänget,
genomskinligt och tunt »som en skör spindelväf» — och
skåda ljuset?
Och nu, har han uträttat allt hvad som var
honom förelagdt att uträtta på jorden? Är hans andliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
