Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
utveckling afslutad? Har lian stannat och förstenats,
eller skall han lefva upp på nytt och pånyttfödas för
sista, nu verkligt sista gången?
Hvem kan förutsäga något om en sådan
människa? Men synes det icke oss alla, att hans ord och
hans gärningar icke längre ha något att betyda för oss,
veta vi icke på förhand, att mer än hvad han redan
sagt och gjort kommer han icke att göra och att han
kommer att lefva som han hittills left? Men hurudan
skall hans död blifva?
Goethe säger: »Lycklig den som förstår att förena
sitt lifs slut med dess början», det är, förena sin
ålderdoms »ormlist» med sin barndoms »dufvoenfald». Har
Leo Tolstoj förstått att förena dem? Kommer den
slutliga uppståndelse jag talar om att försiggå inom
honom, om icke under hans lif så åtminstone i hans
dödsstund? Skola de sista fjällen falla från den blinde
titanens ögon, och skall han ändtligen se vid »dödens
hvita ljus?»
I hans första bok förekommer en skildring af ett
vårlandskap efter åska, sådant det tedde sig för ett
barns ögon.
».. . jag lutar mig ut ur vagnen och insuper
begärligt den friska, doftande luften . . . Allt är vått och
skiner i solen som om det vore fernissadt. Likt en
matta, som når ända till horisonten, sträcker sig på ena
sidan vägen ett oöfverskådligt fält med höstråg, här
och där genomskuret af grunda sänkor; den våta
jorden och grönskan lyser. På andra sidan reser sig en
aspdunge blandad med hassel och hägg; den står
orörlig, som i ett öfvermätt af lycka, och från de våta
grenarna droppa sakta klara droppar ned på de vissna
fjolårsbladen. Från alla håll komma små tofslärkor
flygande med glädtigt kvitter och sänka sig pilsnabbt
mot jorden; i de våta buskarna hörs småfåglars
beskäftiga flaxande. Så bedårande är denna skogens
underbara doft efter åskvädret, doften af björk, violer,
murklor och hägg, att jag ej kan sitta stilla i vagnen
utan hoppar ur och springer in bland buskarna, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
