Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
hvad vår tidsålder, som är så rädd för »yttersta
gränsen», inte har förlåtit Dostojevski, det är för detta den
utkräft en så skoningslös hämnd på honom. I detta
som i många andra fall är han en i hög grad
otidsenlig människa. Hvad åter Tolstoj beträffar, så är det
påfallande att han trots en skenbar, andlig lidelsefullhet
i själfva lifvet, i sina handlingar aldrig har gått »till
yttersta gränsen», aldrig »öfverskridit strecket».
Dostojevskis litterära bana började med en
framgång. »Är jag verkligen så stor, tänkte jag med en
sorts skygg hänförelse», berättar han på tal om det
intryck »Fattigt folk» hade gjort på Nekrasov och
Gri-gorovitsch. — »Jag skall bli värdig dessa loford —
ack sådana människor, sådana människor! Jag skall
försöka att bli lika karaktärsstor som de — jag skall
förbli ’trogen’. Ack hvad jag är lättsinnig och om
Bje-linski bara visste hur mycket smutsigt och skamligt det
finns inom migl»
Den följande romanen, »Dubbelgångaren», gjorde
ingen lycka. Vännerna vände sig ifrån honom med
en känsla af att ha misstagit sig på honom. Ödet
sände honom liksom med flit en kortvarig framgång,
för att den därpå följande raden af nederlag och
motgångar skulle kännas dess smärtsammare. Ifrån denna
stund var Dostojevskis hela litterära verksamhet en
förbittrad kamp med den s. k. »ryska samhällsmeningen
och med kritiken. Och den ära, som kort före hans
död föll honom till, hur litet svarande mot det
verkliga måttet af hans förtjänster förefaller den icke oss,
som börja förstå hans storhet — särskildt i jämförelse
med den ära Tolstoj redan i lifvet har vunnit.
»Får jag något godt, förvandlar jag det i ett ondt,
så beskaffad som jag är» — sanningen af denna
själf-iakttagelse framgår bäst af affären Petraschevski, som
kom att stå Dostojevski så dyrt.
Det är svärt att fatta hvad som förmådde honom
att blanda sig i denna sak. Socialisternas drömmar
voro icke blott främmande utan rent af motbjudande
för honom. »Han sade*, anmärker en af hans lefnads-
Tolstoj och Dostojevski.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
