Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
tecknare, »att lifvet i den ikariska kommunen eller i
en falanstär syntes honom ohyggligare och vidrigare
än något straffarbete.» Om man jämför hans
uttalanden inför domstolen med hvad han senare, utan något
yttre påtryck, förfäktat, kan man omöjligt betvifla
uppriktigheten af hans försäkran, att han »icke omfattade
något socialistiskt system, viss om att dess tillämpning
icke blott i Ryssland utan äfven i Frankrike skulle
medföra oundviklig undergång».
Hvad som framför allt aflägsnade honom från
socialismen och på samma gång föranledde honom att
så oaflåtligt grubbla öfver samtidens försök att lefva
lifvet utan Gud och utan religion, var denna läras
moraliska materialism. Enligt ett vittnes intyg gjorde
Petra-schevski ett frånstötande intryck på Dostojevski, därför
att han »var fritänkare och gycklade öfver tron».
Likaledes väckte Bjelinskis lättsinniga irreligiositet hos
Dostojevski det okufliga, blinda hat, som under många år
uppflammade med ny styrka för hvar gång han nämnde
Bjelinski, denna, som han säger, »smutsigaste,
skamligaste och enfaldigaste företeelse i det ryska lifvet».
(Brefvet till Strachov från Dresden af den 30 maj 1871.)
I »Dagboken» för 1873 återger han på ett kvickt och
elakt sätt Bjelinskis som han anser hånfulla men i
själfva verket endast ytterst naiva skildring af deras
filosofiska samtal, hvarunder den ryske kritikern försökte
omvända den blifvande författaren af »Idioten» till
ateism: »Hvar gång jag bara nämner Kristus», säger
Bjelinski, »förvrids hela hans ansikte som om han ville börja
gråta.» — »Tro mig, ni naiva människa, sade han till
mig», berättar Dostojevski, »tro mig, att er Kristus, om
han föddes i vår tid, skulle vara den allra vanligaste
och mest obskyra människa; han skulle nedsjunka till
en obetydlighet inför den moderna vetenskapen och
mänsklighetens nuvarande ledare.» — »Den där
mannen har skymfat Kristus för mig», utbryter plötsligt
Fjodor Michailovitsch, trettio år efteråt, alldeles som om
samtalet ägt rum nyss förut, och han råkar i formligt
raseri. »Den där mannen har skymfat Kristus för mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
