Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
och ändå har han aldrig varit i stånd att uppställa sig
själf eller någon af denna världens alla ledare som
motbilder till Kristus. Han har inte märkt, hur mycken
futtig egenkärlek, ondska, otålighet, retlighet och låghet
— men framför allt egenkärlek — det finns hos både
honom och dem. Han har aldrig frågat sig själf:
hvem skola vi sätta i hans ställe? Oss själfva, som
äro så usla? Nej han tänkte aldrig på att han själf
var usel, han var fullkomligt nöjd med sig, och detta
kom sig af hans personliga, vidriga och skamliga
enfald.» (Bref till K. N. Strachov af d. 30 maj 1871.)
Alltså, om någon var oskyldig till socialism,
åtminstone till den socialism, som den dåvarande ryska
regeringen förföljde, så var det Dostojevski. Han blef
martyr för något, som han icke blott aldrig trott på
utan som han hatade med hela sin själ. Hvad var det
som drog honom till de där människorna? Var det
icke det, som förmådde honom att hela lifvet söka upp
allt det svåraste och farligaste, det grymmaste och mest
fruktansvärda, alldeles som om han känt, att han måste
lida för att hans krafter skulle nå sin fulla utveckling?
Eller kanske att han »öfverskred strecket», lekte med
faran bland politiska konspiratörer, liksom han sedan
alltid och öfverallt lekte med den — vid spelbordet, i
sinnliga utsväfningar, i mystiska fasor?
I åtta månader satt han i Peter-Paulsfästningen.
En af hans kamrater började mot slutet visa tecken till
sinnesförvirring. Fjodor Michailovitsch läste här två
resebeskrifningar från det heliga landet och sankt Dmitri
Rostovskis skrifter. »De senare», skrifver han,
»intresserade mig mycket.» Han väntade på sin dödsdom,
och den blef också afkunnad.
»De lifdömda fördes ut på Semjonovskitorget och
tre hade redan bundits vid pålarna», berättar
Spesch-njev. »Fjodor Michailovitsch förlorade icke fattningen,
hur upprörd han än var. Han var blek men gick med
raska steg upp på schavotten; han föreföll snarare
nervöst upphetsad än tillintetgjord. Det återstod blott att
uttala ’fyr!’ och allt skulle ha varit slut. Men i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
