Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
klagade icke själf, och han tyckte ej om att andra
beklagade honom. Han försökte idealisera sina minnen
från straffarbetet liksom barndomsminnena och såg i
denna tid en sträng men nyttig skola, förutan hvilken
han aldrig skulle ha beträdt nya vägar i lifvet. »Jag
knotar inte», skrifver han till brodern från Sibirien,
»det är mitt kors, och jag har förtjänt det.» Men om
han i själfva verket icke klagade, så får man ej glömma
hvad denna undergifvenhet kostade honom.
»Jag är nästan utom mig. Det är svårt att skildra
hur mycket jag har lidit. Dessa fyra år betraktar jag
som en tid, då jag varit lefvande begrafven. Hur
förfärlig denna tid varit förmår jag inte skildra för dig,
min vän. Det var ett outsägligt, ändlöst lidande, ty
hvar timme, hvar minut tyngde som en sten på min
själ. Under alla de fyra åren var det inte ett
ögonblick, då jag inte kände att jag var straffånge. Men
hvarför skall jag försöka skildra! Om jag skref ve
hundra bref till dig, skulle du ändå inte få ett begrepp
om mitt dåvarande lif. Man måste jag säger inte
upplefva men åtminstone se det själf.»
Således, om man öfver hufvud skall trösta sig
med tanken, att straffarbetet varit till nytta för
Dostojevski, får man icke taga ordet nytta i direkt, världslig
betydelse, som han själf gjorde, utan i öfvervärldslig
mening. Möta vi icke här återigen dessa mystiska
krafter, som osynliga tyckas vaka öfver Dostojevskis
alla jordiska öden och leda honom till ett utstakadt
mål? I denna mening var verkligen straffarbetet ett af
de hårda slag, som han stundom själf liksom utbad
sig och som skulle ha krossat och tillintetgjort hvarje
annan i hans ställe men voro nödvändiga för honom,
mera nödvändiga i hvarje fall än för Tolstoj hans lika
ödesbestämda lycka. Ty dessa slag smidde Dostojevskis
själ och satte honom i stånd att utföra hvad han
utförde.
Allt hvad Leo Tolstoj drömt om, som han sträfvat
att nå och som måhända stundom varit djupt som
tanke men så snart det omsatts i handling fått karak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
