Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
talar i sina verk om den i en behärskadt upprörd ton,
med ett slags mystisk skräck. Hans märkligaste
hjältar, i öfrigt fullkomliga kontraster — afskummet
Smer-djakov, »helgonet» furst Mischkin, »människogudens
profet, nihilisten Kirilov — äro epileptiker. De
epileptiska anfallen voro för Dostojevski som några slags
remnor i en förlåt, oväntade glimtar, plötsligt öppnade
fönster, genom hvilka han skådade den andra världen,
det andra ljuset. »Sedan var det som om något
rem-nat framför honom: ett sällsamt inre ljus upplyste hans
själ», säger han i en af sina skildringar. »Många
gånger berättade Fjodor Michailovitsch för mig»,
skrifver Strachov, »att han före anfallen försättes i ett
tillstånd af extas. — Under några ögonblick, berättade
han, erfar jag en lycka, som är otänkbar i vanligt
tillstånd och som andra människor icke kunna göra sig
begrepp om. Jag känner mig i full harmoni med mig
själf och hela världen, och denna känsla är så ljuf och
så stark, att man för några sekunder af en sådan
salighet skulle kunna offra tio år, ja hela lifvet.» Men
efter anfallet »var han djupt nedtryckt; det var honom
nästan omöjligt att bli herre öfver sin ångest och sin
sjukligt stegrade känslighet. Arten af denna ångest
bestod, efter hvad han själf sade, däri att han kände sig
som en brottsling, tyckte att en skuld, ett stort brott,
han visste icke hvilket, tyngde honom.»
Känslan af fullkomlig helighet och af djup
brottslighet, af öfverjordisk lycksalighet och öfverjordisk smärta
— dessa känslor sammansmälta plötsligt, förenas för
ett ögonblick i en blixtlikt bländande punkt, den sista
»fjärdedels sekunden», då Muhammeds krus ännu icke
hunnit tömmas och då den besatte uppger det förfärande
tjut, som väcker den föreställningen, att det icke är han
själf som tjuter utan någon annan icke mänsklig varelse
inom honom.
Hvem vet, om vi icke här snudda vid det
djupaste, outgrundligaste, mest primära i Dostojevskis väsen,
i hans fysiska och andliga organism? Samlas icke alla
trådarna i denna knut? Och förefaller det icke ibland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
