Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
samma himmel som daghimlen. Då Leo Tolstoj som
konstnär och tänkare pejlar det animala lifvet, anträffar
han vid dess yttersta gränser en annan princip, som
är detta animala lifs eviga motsats och skenbart
upphäfver det — han kommer till den förintelse, som
väntar hvarje väsen af kött och blod, han kommer till
döden. Här börjar också hans tragedi; här
framskimrar för första gången »det kalla hvita ljus», som han
anser vara den nya kristliga »pånyttfödelsens» ljus och
som furst Andrej bländas af natten före slaget vid
Austerlitz.
»Och från höjden af denna föreställning — d. v. s.
föreställningen om döden — såg han plötsligt allt som
förr plågat och upptagit honom i skenet af ett kallt,
hvitt ljus, såg det utan skuggor, utan perspektiv, utan
bestämda konturer. Hela lifvet föreföll honom likna en
laterna magica, som han länge sett på genom ett glas
och vid artificiell belysning. Nu såg han plötsligt utan
glas och vid klart dagsljus dessa illa målade bilder.
’Ja ja, där äro de dessa gyckelbilder, som ha hänfört
och upprört och plågat mig’, sade han till sig själf, i
det han i fantasien genomgick de förnämsta taflorna i
sin lefnads laterna magica och nu såg dem i det kalla
hvita dagsljuset — ett klart medvetande om döden.
Så ohyggligt alltsammans är, helt enkelt vidrigt!»
För Tolstoj är det sålunda utifrån dödens ljus
belyser lifvet, utplånande och släckande lifvets former och
färger; för Dostojevski kommer ljuset inifrån. Dödens
ljus och lifvets ljus är för honom ljus från en enda
eld, som brinner i företeelsernas »laterna magica . För
Tolstoj består lifvets hela religiösa mening i öfvergången
från lif till död — i den andra världen. För
Dostojevski är det som om denna öfvergång alls icke funnes,
han så att säga dör, så länge han lefver. De
oupphörliga glimtarna, anfallen af »den heliga sjukan >
förfinade hans kroppsvarelses väfnad, gjorde den tunn och
genomskinlig, så att det inre ljuset lyste fram öfverallt.
För Tolstoj ligger dödens mysterium bortom lifvet, för
Dostojevski är lifvet själft ett likaså stort mysterium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
