Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
honom »kärare än Ryssland». Och i denna mening
är Dostojevski, efter Puschkin den mest ryske af ryska
skriftställare, på samma gång den störste af ryska européer.
Han bevisade genom sig själf, att det att vara ryss
betyder att vara i högsta grad europé, vara universell.
Leo Tolstoj, som själf såsom konstnär äger en
universell betydelse och besitter en annan likaså rysk
egenskap — det nationellt elementäras omätliga styrka,
är på samma gång helt i saknad af den egenskap, som
Dostojevski ansåg speciellt rysk: mottagligheten för
universell kultur. Trots all Tolstojs s. k. kristliga,
förståndsmässiga kosmopolitism finns det bland våra stora
ryska skriftställare knappast någon, som i sin skapande
verksamhet är mera bunden af yttre förhållanden, sin
nations och sin tids gränser än Tolstoj. Allt som icke
är ryskt och samtida är honom främmande, obegripligt,
ointressant. Författaren till -Krig och Fred», ett arbete
som vill vara historiskt, erkänner måhända historien
med förståndet och har kanske också historiska
kunskaper, men med hjärtat har han aldrig känt den, han
har aldrig inträngt eller ens försökt intränga i andra
tidsåldrars och folks andliga lif. För honom existerar
icke historikerns »hänryckning», historiens
inspirationskraft — den lefvande smärtan, den lefvande fröjden
öfver ett förflutet. Med sina djupaste rötter är han
fästad vid det närvarande, vid den samtida ryska
verkligheten, det ryska arbetande folket och den ryska
herre-mansklassen. Vi veta, att han i sin ungdom varit i
Italien, men han medförde inga intryck därifrån. Om
vi icke af hans biografi med säkerhet visste, att han
varit på andra sidan Alperna, skulle vi betvifla det.
»Spillrorna af heliga under» framkallade ingen bäfvan
hos honom, de gamla främmande stenarna» förblefvo
döda för honom. Om han en gång utan vidare
betänkande kallar Michelangelos Yttersta domen för
»galenskaper», så baserar sig detta omdöme blott pà
en reproduktion han händelsevis sett.
Hvad som förefaller konventionellt i hvarje kultur
men som måhända är lika naturligt som naturen sj.ilf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
