Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
är för Tolstoj alltid konstladt och följaktligen
lögnaktigt. Denna öfverdrifna skräck för all »konvention
öfvergår slutligen hos honom till skräck för all kultur.
Sålunda anser han prosa »naturligare» än vers. Han
betänker icke, att den bundna formen är den
ursprung-ligare och att människor just i sina mest lidelsefulla,
dr v. s. mest naturliga sinnestillstånd ha benägenhet att
liksom barn och unga folk uttrycka sina känslor i
rytmisk form, i sång; kategoriskt förklarar han, att hvarje
diktverk är konventionellt och följaktligen lögnaktigt.
Redan i ungdomen »förhånade han den ryska
litteraturens största verk, blott därför att de voro skrifna på
vers», anmärker en af hans tyska lefnadstecknare. »Den
utsökta formen hade i hans ögon ingen betydelse, enär
enligt hans mening, som han inom parentes sagdt alltid
vidhållit, en dylik form klafbinder tankens
Ingenstädes framträder denna brist på förståelse för
världskulturen så tydligt som i ett af Tolstojs senaste
arbeten, där han sammanfattar hela sitt lifs åsikter och
tankar om konst — i uppsatsen Hvad är konst?»
Beträffande den nya, s. k. »dekadenta» riktningen
aflägger han ett löfte om modesti, som han icke håller:
»Att fördöma den nya konsten, därför att jag,
uppfostrad i seklets förra hälft, icke förstår den, har jag
inte rätt till; jag kan blott säga, att den är för mig
obegriplig. Enda företrädet hos den konst jag
erkänner framför den dekadenta består i, att den af mig
erkända konsten är förståelig för ett större antal
människor än den moderna.» Emellertid nöjer han sig
icke med detta erkännande af att icke begripa utan
dömer och fördömer utan urskillning, så att säga skär
alla öfver en kam: Böcklin och Klinger, Ibsen och
Baudelaire, Nietzsche och Wagner. Om Maeterlincks
och Hauptmanns mystiska dramer uttrycker han sig
sålunda: några blinda, som sitta vid en hafsstrand,
upprepa af någon anledning ideligen ett och detsamma; eller
också är det en klocka, som faller i sjön och ringer
där. Nietzsche anser han i likhet med hvilken rysk
tidningsskrivare som helst för blott och bart halfgalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
