Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Man skulle tro, att en person, uppvuxen under
seklets förra hälft, åtminstone skulle älska och förstå
de förflutna århundradenas icke dekadenta » konstnärer
och skalder. Men Tolstoj nedgör de erkända, gamla
ryktbarheterna än mera skoningslöst än de nya,
tvifvelaktigt Sålunda förklarar han, att ett verk grundadt
på lån, som t. ex. Goethes Faust, kan vara väl gjordt,
rikt på tankar och skönhet, men det kan icke
framkalla ett verkligt konstnärligt intryck, ty det saknar ett
konstverks förnämsta egenskap — organisk helhet. Att
säga om ett dylikt verk, att det är bra, därför att det
är poetiskt, är detsamma som att säga om ett mynt,
att det är bra, därför att det liknar ett äkta». Faust
är för honom ett falskt mynt, enär denna dikt är
alltför kulturell, för mycket konstprodukt Boccaccios
kärleksnoveller anser han från en annan, asketiskt kristlig
synpunkt för »sexuella skamlösheter . Æschylus’,
Sofokles’, Euripides’, Dantes och Shakspeares verk, Wagners
musik och Beethovens senare kompositioner kallar han
först »förståndsmässiga, framkonstruerade» och sedan
»råa, barbariska och ofta meningslösa». Under en
Hamletföreställning erfor han det »särskilda slags
lidande, som alster af en falsk konst framkalla*, medan
han däremot af blotta beskrifningen på ett sibiriskt
nomadfolks jägardrama drager den slutsatsen, att detta
är ett verk af sann konst».
Inför dylika naiva hädelser, som kunna förefalla
som »ryskt barbari» men i själfva verket äro
allmäneuropeiskt barbari, alstradt af den nutida demokratiska
och pseudokristliga smakförvildningen — inför dylika
hädelser måste en västeuropeisk kulturmänniska komma
att tänka på vilden Caliban, som slår Eginas
marmorstoder i kras och skär mona Lisas porträtt i stycken.
Men den onde är icke så ful som man målar
honom. Denne Herostrat, som lyfter sin hand mot
Æschylus och Dante, för hvilken Puschkin numera ar
om icke en lärobok »i gult band så en utsväfvande
man, som »skref oanständiga kärleksvisor», han bugar
sig naivt för Berthold Auerbach, George Elliot och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
