Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
egna arbeten till kategorien dålig konst, med undantag
af berättelserna Gud ser sanningen och Fången i
Kaukasus> — det vill säga med undantag af två hans allra
sämsta, sedelärande berättelser!
Och icke blott under de senare åren, d. v. s. då
hans skaparkraft afmattats, utan långt tidigare — under
dess högsta blomstring — tänkte han eller försökte
åtminstone tänka, ville öfvertyga sig och andra, att han
tänkte nästan detsamma som nu om sina verk: »Jag
tar itu med den ledsamma och triviala Anna Karenina»,
skrifver han 1875 till Fjet, »med den enda önskan att
så fort som möjligt bli den kvitt för att få tillfälle till
andra sysselsättningar.»
Var det verkligen fullt uppriktigt han kallade Anna
Karenina »ledsam och trivial >? Tyckte han verkligen
icke om denna bok ens då han skref den? Tyckte han
om den, var det i hvarje fall icke medvetet eller mindre
medvetet än t. ex. Ooethe älskade sin Faust, Puschkin
Eugen Onegin.
I dessa olika grader af kulturell utveckling ligger
en af de förnämsta skiljaktigheterna mellan Tolstoj och
Dostojevski. Tolstoj är en stor skriftställare, men han
har aldrig varit en stor litteratör i samma mening som
Puschkin, Goethe och Dostojevski, hvilka ansågo sig
själfva icke blott för ordets herrar utan också för dess
tjänare, för hvilka skriftställeriet var icke blott andligt
utan också lekamligt bröd. Litteraturen i den mening
jag här använder ordet är ej något mera konstladt och
konventionellt, endast något mera medvetet än det
primitiva poetiska skapandet — alldeles som kulturen
öfver hufvud icke upphäfver naturen utan blott utgör
en fortsättning af den inom det mänskliga
medvetandets värld. Från denna integrala synpunkt äro kulturen
och naturen ett, och den som bekämpar kulturen
bekämpar det mänskliga väsendet, en af de mest
gudomliga och eviga naturkrafterna.
I Tolstojs förakt för den egna konstnärliga
verksamheten ligger något dunkelt och kompliceradt, som
han aldrig själf tycks ha fullt redt ut. Åtminstone kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
